Kulturchock

Nu ska jag berätta om en konstig sak i Almonte. Varje söndag klockan 7.00 är det någon som skjuter flera skott (eller smällare, eller fyrverkerier, jag har inte sett det men vaknar varje gång). Det är någonting med den här festen dom har på sommaren, El Rocio eller La romería del Rocío.
El Rocío är en by som ligger rätt nära. Jag har bara åkt förbi en gång. Dit går det en pilgrimsvandring varje år. Så det är partaj och folk super sig fulla. Detta helgon (eller virgen), som är Jungfru Maria fast som fårahede, har dom statyer av och bilder på lite varstans. På torg, fasader, inomhus som tavlor osv. Inte nog med det. I varje skolklass finns det säkert minst tre tjejer som heter Rocío. En kompis till mig har tre bröder. Två utav dem har flickvänner som heter Rocío. Det är lite galet tycker jag. När jag träffar en ny person som jag blir introducerad för så är det typ 50% säkert att hon heter Rocío. Och det är ett namn som jag aldrig hörde talas om i förut. Jag tror det är väldigt lokalt. Det konstiga är att byn heter el Rocío och "el" är den maskulina bestämda artikeln, -en -et på svenska. Men det är ändå tjejer som heter det. Hm. Skumt.

Säg ifrån!

Nu har jag sagt ifrån två gånger inom loppet av ett dygn. Första gången var igår i en affär där jag och min kompis köpte varsin fleecetröja. Priset som var angivet vid hyllan var 7.90€ styck men när vi kom till kassan skulle vi betala 9.95€ styck. Jag frågade om inte priset var 7.90€ och efter en liten stunds efterforskning medgav kassatjejen att jag hade rätt och vi unvek på så vis att betala 4€ extra!

Idag var dock min tillsägelse av en lite allvarligare karaktär. Jag var och simmade i Almontes allmänna simhall, väldigt fin och ren och varmt i vattnet, underbart! Jag hade bestämt mig för att simma 600 meter och när jag vilade mig lite inför min sista längd såg jag hur en simskollärare tvingade några 7-åriga barn att dyka. Jag vet inte om man kan säga att han tvingade alla men hans pedagogik gick ut på att ta barnen, ett och ett och sätta dom i "dykställning" böjda knän, böjt huvud och resta armar. Sedan, istället för att låta barnen dyka själva, puttade han ner dem i vattnet.

En pojke grät och skrek och ville inte men han puttade ändå i honom två gånger. Med stöd av vad jag lärde mig i skolan om badvett gick jag upp ur vattnet och sa till honom (läraren alltså). Jag frågade honom vad han höll på med och frågade om han inte såg att pojken grät och inte ville. Han svarade mig att han såg att pojken grät men att han var läraren (och då hade någon slags rätt att putta i barn i vattnet). Han frågade också om jag var barnets mamma.

Jag är inte mamma till något barn men jag tycker att det är allas gemensamma ansvar att se till att barn inte far illa. Jag vill inte att denna pojke ska få obehagliga känslor inför vatten. Jag vet hur det är att ha svårt för att simma och tycka det är skitjobbigt att gå till simskolan. Jag vill att han ska tycka det är lika skönt och trevligt som jag tycker att bada i det varma vattnet i den nya fina simhallen. 

Jag gick ner i vattnet igen och simmade iväg, sedan gick jag upp och duschade och bytte om, arg.

Att säga ifrån är bra, om man har anledning. Det tar dock ganska mycket energi och kan vara lite oehagligt så man ska inte göra det bara för att. Jag tycker att den ovannämnda simskolläraren är ett svin, eller i alla fall väldigt opedagogisk. Små barn kan inte säga ifrån själva, de kan gråta och skrika men inte göra så mycket mer. Jag sa till, jag gjorde vad jag kunde. Hade jag inte gjort det hade jag varit lika mycket svin som simskolläraren, eller vad tycker ni? Ibland är det bra att låta ens impulser styra.

Gör en powerpointpresentation!

Det här är en powerpointpresentation som jag gjort för att visa i den skolan där jag nu arbetar. Du får gärna använda den om du behöver presentera Sverige för någon någongång.

Sweden

View more presentations from toveloon.

Lär känna någon ny!

Ikväll hade jag och en av de jag bor med en "bonding session" på takterassen. Vi satt där i kanske en och en halv timme och pratade. Hon bad mig berätta allt om mig själv och sedan bad jag henne om samma sak. Självklart kom inte Allt fram, det hade varken gått eller varit bra. Men ändå. Det var trevligt. Vi hade månsken, två stora stearinljus och lågmäld musik i bakgrunden (Glesbygd'n, Manu Chao och lite lugn swing). Det var lugnt och skönt och avslappnande. Det var vad jag behövde efter en lång dag i Sevilla.

Åk tåg till Spanien!

Att åka tåg till Spanien kan ta olika lång tid. Det beror förstås på var resan startar och slutar, varifrån du åker och vart du ska. Åker du från Umeå till Almonte där jag är nu får du lägga till ca 13 timmar i restid samt ett byte. Jag åkte från Göteborg och ska förklara hur det gick till.  Som sällskap hade jag Filuren, en liten vän som min kompis virkat.

Onsdagen 23 september kl 13.27 avgick tåget som tog mig från Göteborg till Köpenhamn. Det tog några timmar och under tiden satt jag och pratade med en äldre kvinna som kommit till Sverige från Australien när hon var 14 år, har jag för mig. Det var intressant att prata med henne och hon gav mig en chokladkaka som jag ännu inte ätit upp. 

Klockan 18.53 samma dag tog jag ett nattåg från Köpenhamn till Köln. Det var ett fint tåg och jag träffade en man som arbetade på ett företag och var helt lyrisk över det och en tjej i min ålder som arbetade för Jordens Vänner och var glad för det. Hon skulle till Bryssel så vi hade sällskap dit. 

I Köln var vi tvugna att vänta lite innan vi kunde ta tåget mot Paris, som även passerade Bryssel. Det avgick 07.44. Jag sov lite till på detta tåg. Som tur var hade jag med mig en liten kudde! Belgien såg regnigt och trist ut men väl i Paris var det varmt och soligt. 

Jag hängde runt i jättestaden Paris i åtta timmar. Den är enorm och jag var för trött för att ha skoj. Jag gick dock upp till Sacré-Cœur där jag såg en dansgrupp och en man som grejade lite med en diabolo och softballs till låtar av Yann Tiersens soundtrack till filmen Amelie från Montmartre. Mycket passande. Sedan letade jag upp caféet där Amelie jobbar i filmen. Det var schysst.

Klockan 19.45 när jag tröttnat på Paris för ca 3 timmar sedan (jag var för trött) gick mitt tåg till Madrid! Jag var peppad men väl på tåget gick humöret ner igen. Kupén var väldigt trång, toaletterna var värdelösa och jag satt där astrött och svettades med tre tanter som pratade franska. Två av dem var som tur var spanjorskor och pratade spanska ibland. De var lite smått galna måste jag säga. På kvällen tog de våra pass, men vi fick tillbaka dem på morgonen. Puh!

Lite sent kom vi fram till Madrid och jag tog ett tåg till Montijo där mina vänner bor. Jag kom dit vid nio på kvällen och då hade jag rest i 57 timmar! Då var jag trött kan jag lova. 

Sedan hängde jag i Montijo med mina kompisar i några dagar och i tisdags tog jag tåget från Mérida till Sevilla och därifrån buss till Almonte. Det gick bra men var lite segt eftersom jag var tvungen att vänta ett tag i Sevilla.

Biljetterna (Göteborg-Madrid) köpte jag på Göteborgs Centralstation och de kostade totalt ca 3500kr. Jag hade ett tågluffarpass (ca 1800kr) men var ändå tvungen att betala tillägg på alla biljetter (förutom den mellan Mérida och Sevilla).

Det var en lång resa. Väldigt lång. Men vad gör man inte för att rädda planeten och för att uppleva något annorlunda.