Det kanske är Francos fel men det är dags att göra någonting åt det nu!

Jag har kommit på att jag ser upp till folk som är oberoende av andra i den mån att de arbetar och tjänar sina egna pengar och att de kan sköta sitt egna hem. Alltså att de kan laga mat, städa, tvätta, diska, handla vad de behöver. Jag förstår inte hur folk här i Spanien orkar med. Kvinnor som är 40 år och yngre förvärvsarbetar och gör allt arbete hemma för deras män kan ingenting. Så var det i och för sig för min mormor och farmor också men det har gått framåt i Sverige. Här verkar allt stå still.

Jag gifter mig gärna med en spanjor, om det nu blir så att jag får barn med en och köper ett hus ihop eller något sådant, men han ska baskemig arbeta lika mycket i hemmet som jag. Han ska ta ansvar och inte invänta att jag ska be honom ”hjälpa till” med något. Jag blir arg när jag tänker på hur det är här. Kvinnorna klagar och säger att de inte orkar än det ena än det andra men det kommer inte för dem att tvinga sina män att göra någonting alls. Det kommer heller inte för männen att ta ett initiativ som deras fäder aldrig tagit. Nej. Han måste ha sitt kaffe. ”Men när får jag mitt kaffe? När får jag sätta mig ner och ta det lugnt en stund? När får jag gå ut på stan själv utan barn? Jag går alltid med mina barn på varsin sida. När kvinnan i Mercadona såg mig en dag utan mina barn blev hon förvånad.” sa Maria Jesus, en av lärarna som är 40 år gammal, häromdagen. Det verkar precis som om folk inte ser henne som en hel människa utan sina barn. Som om hon är en enhet med sina barn och endast en del när hon är utan dem. Hon har berättat för mig tidigare att det är hon som går upp på morgonen på helgerna för att göra frukost till barnen som vaknar klockan åtta.

Vad är det för fel på de spanska männen? Varför är inte jämställdhetskunskap eller genusanalys obligatoriskt i skolorna här? Kanske för att det vore ett för stort steg? För vem? För ingen. Ett för litet steg snarare. Det borde fan vara olagligt att inte dela hemsysslorna lika, om man nu förutsätter att båda har samma förmåga att göra de olika uppgifterna. Och nu talar jag inte om att redan kunna fixa bilen eller laga mat utan om en är sjuk, som i min mammas fall, eller någonting liknande. Om båda förvärvsarbetar lika mycket är det väl en självklarhet att dela lika hemma, eller (den som inte kan får väl lära sig)? Och jag hoppas innerligt att vem jag än gifter mig med ska hålla med mig i denna uppfattning. Det är grundläggande.